Komma ut
Den första jag berättade för att jag är transsexuell och att jag vill ha en remiss till könskorrigering var min mormor. När jag ringde henne trodde jag att jag skulle få en hjärtinfarkt. Jag var otroligt nervös, skadade och stammade smått när jag skulle försöka få ut orden. När jag hade sagt det jag ville säga till henne så sa hon:
- Du ska göra det som känns bäst för dig och det du vill göra. Ingen annan kan säga hur du ska tycka eller känna, det är bara du som kan det.
Sen sa hon att hon fortfarande kommer älska mig lika mycket och många av dom andra i min mammas släkt har sagt samma sak när dom fått veta. Dom har sagt att jag fortfarande är samma person och dom kommer fortfarande finnas där för mig och älska mig lika mycket vare sig jag är kille eller tjej.
Jag önskar bara att min pappa och släkten på den sidan kunde tycka lika. Dom tycker tyvärr det är konstigt och att det är en ''fas'' jag är i.
Visst, det tar tid att smälta dom stora nyheterna och det tar tid innan dom lär sig att säga han/honom/Theodore istället för hon/henne/Madelene. Tyvärr så försöker inte ens min släkt att lära sig att säga ''rätt'', eller dom har väl gjort det ibland då jag rättat dom. Det är lite pinsamt när dom kallar mig ''hon'' eller ''Madde'' inför andra människor eftersom jag inte är någon ''hon''.
Förhoppningsvis i framtiden så blir det bättre.
