Sista mötet
Som rubriken säger, idag hade jag mitt sista möte med affektiva mottagningen/könsidentitetsmottagningen. Det blev via en app denna gången tack vare dessa svåra och omständiga tider vi har just nu, men tyvärr var det för dålig täckning via videosamtalet så vi fick övergå till vanligt telefonsamtal efter 10 minuter.
Vi pratade om hur allting gått sedan vi pratade i somras, positiva/negativa grejer som jag märkt av sedan jag började på hormoner, om mitt mående varit bra, vad jag gör nu för tiden m.m. Diskussionen om byte av personnummer/juridiskt kön kom också självklart upp som är det sista jag har kvar att göra mer eller mindre. Under samtalet kryssade han i på blanketten det jag ska ansöka om. Även om jag just nu inte vill eller känner behov av att operera mitt könsorgan eller ta bort äggstockar/livmoder så ansåg han att det kan vara bra att söka det ändå, då har jag i alla fall ett godkännande till framtiden om jag nu skulle vilja göra det. Jag håller med, det skadar inte att ha då det gäller tills vidare. Sedan självklart kryssade han i om personnummer/juridiskt kön.
Jag får blanketten hemskickad när det är min tur i kön och då ska jag skriva under, skicka tillbaka till Uppsala med personbeviset jag redan skrivit ut och sedan kommer dom från mottagningen att skicka i väg det plus allt i min journal till rättsliga rådet (får en bekräftelse när dom gjort detta). Efter det är det bara att vänta igen. Så jag tror inte det kommer bli av på ett bra tag, tyvärr. Förväntar mig att det kommer bli som tidigast till hösten/vintern men troligen längre än så.
Det har inte riktigt sjunkit in än att detta var mitt sista möte och att jag nu blir utskriven efter fem år på utredningen. Jag hade mitt första möte åttonde juni 2015. Det har varit en lång resa med mycket väntan, men nu är jag snart ''färdig''. Känns lite konstigt att jag nu inte kommer behöva spendera en halv dag med att resa till och från Uppsala mer. Fick ta två olika bussar till/från Uppsala med start kl 7.45, sedan var man framme närmare elva då jag hade mitt möte. När man var klar efter ca en timma så blev det en del väntan. Klockan brukade vara runt 16.30 tiden när man väl var hemma igen och då var man rätt trött mentalt.
Känns lite trist att sista mötet blev via telefon, men det jag inte kommer sakna är att jag varje gång behöva omboka mitt möte eftersom jag alltid fick en tid kl 13-15 och min buss gick 13.25. Fick alltid frågan om jag kunde ta ett tåg eller en senare buss och fick alltid svara att det inte går då jag åker via sjukresebuss samt att den bussen går endast den tiden. Varje gång bad jag dom att skriva ned det på något vis i journalen eller liknande. Tack vare att jag behövde omboka min tid varje gång så blev det för det mesta månaden efter. Så det blev en del väntan.
Bortsett från det så hade jag nästan alltid bra bemötande av dom i Uppsala, speciellt dom som jobbade på affektiva mottagningen.
Under åren jag gått på min utredning i Uppsala har jag fått höra en del från andra trans personer, om deras mindre bra upplevelser i andra städer. Allt från att läkare/sköterskor sagt att dom inte tänker använda rätt pronom förrän dom ändrat sitt juridiska kön, att läkaren inte tror att någon är trans bara för man föredrar samma kön romantiskt/sexuellt (ett tips jag fick när jag skulle börja på utredningen, säg att du är hetero annars tar dom dig inte seriöst) till väldigt specifika och intima frågor om vad för sex man gillar/vad för ställningar/hur många man haft sex med. Mycket av detta hörde jag innan jag hade haft mitt första möte och det gjorde också att jag blev lite osäker på vad för frågor jag skulle få samt vad för svar jag skulle ge tillbaka. Ska jag svara ärligt att jag är homosexuell? Eller ska jag ljuga och säga att jag gillar kvinnor som jag fick tips om? Kommer jag få specifika och intima frågor om mitt sexliv?
Tack och lov så fick jag aldrig några obekväma frågor och jag svarade också ärligt om min sexuella läggning. Läkaren jag hade under alla dessa år var väldigt professionell och jag kände jag kunde prata och lita på honom. Visst han frågade om min läggning och liknande, dock var det aldrig några extremt intima och personliga frågor. Han ansåg heller inte att jag var mindre trans bara för jag gillar män och inte kvinnor. Jag fick heller aldrig höra fel pronom, i alla fall inte på affektiva. Hur det var på andra avdelningar som t.ex. kvinnoavdelningen (gyn) så var det lite annat, men för övrigt var dom flesta respektfulla med vilket pronom jag föredrog. Tack och lov hade jag redan bytt mitt namn innan jag började på utredningen så jag behövde inte genomlida den biten med fel namn. Var dock en del och som än idag tror att mitt mellannamn är mitt förnamn då jag fortfarande har ett av mellannamnen som är ''tjejnamn'' kvar, ville inte ta bort det eftersom det var min mammas namn.
Nu ska jag försöka runda av här, redan en del text.
Jag är i alla fall nöjd och stolt över resan jag gjort under dessa fem år, finns inte mycket att ångra.
