Börjar acceptera det bättre

I måndags ringde min pappa mig och vi pratade i ca 1 timme om just det här med att jag är transsexuell. Han ville ha svar på hur utredningen gick till, om operation, om testo m.m. Sedan ville han också veta hur det kommer sig att jag kom ut med det nu och inte tidigare, om jag känt så här hela livet eller om det var något jag kom på över en natt. Så jag förklarade för honom hur jag känt och varför jag inte vågat komma ut med det förrän nu i år. Efter jag förklarat att jag inte vågat säga något för jag var rädd att min familj, släkt och vänner skulle frysa ut mig och inte vilja ha något med mig att göra så sa han att bara för jag känner att jag är kille så kommer han inte bry sig mindre om mig eller stänga mig ute för jag är fortfarande samma person som jag alltid varit. Det värmde mitt hjärta lite eftersom jag och pappa inte haft så bra relation med varandra på senaste tiden. Tror att pappa börjar acceptera detta lite bättre nu och efter jag förklarat lite mer för honom hur allt ligger till, men det som gör både pappa och min farmor orolig är mest att jag ska ångra mig i framtiden och det kan jag väl förstå att dom är oroliga över. Dock känner jag att jag aldrig varit mer säkert på något annat i hela mitt liv, jag har gått och känt efter och funderat i snart 20 år på detta och vet vad jag vill och jag vet att detta kommer göra mig lyckligare.
 
Har också märkt att en av mina mostrar börjat bli mycket mer accepterande över detta och är helt okej med allt. Så det känns bra att fler i min närhet börjar bli mer accepterande och står bakom mig som stöd. Får hoppas dom snart känner att dom kan försöka börja säga han istället för hon och Theo istället för Madde.

Remiss och namnbyte

Jag fick veta idag hos vuxenpsyk att läkaren har skickat in remissen, äntligen. Med tanke på hur det lät så trodde man nästan man skulle behöva vänta i 6-7 månader till på att han skulle ''få tid'' till att skriva den, men det tog kanske bara 1-2 veckor som tur var. Så nu väntar jag på kallelse från Uppsala och för hoppningsvis få börja mitt äventyr äntligen på riktigt. 
 
För en vecka sedan skickade jag dessutom in en lapp om att få byta mitt namn från Madelene till Theodore och byta mina mellannamn Anna och Maria till bara Maria. Jag var hos min mormor och fixade lite med andra papper och kom på att hon skaffat hem bläck till sin skrivare och då passade jag på. Jag hoppas att dom kommer acceptera namnbytet så jag får heta Maria Theodore Wikström istället för Anna Maria Madelene Wikström. Jag har dock aldrig för höga förhoppningar för då blir man inte lika besviken, men jag ger då inte upp om dom nekar!

Reflection

Denna låt från Mulan, Reflection av Christina Aguilera är en låt som passar bra in på hur jag och säkert många andra transkillar känner/känt. Den får mig alltid berörd och får känslor att bubbla upp i mig. Jag har nyligen börjat känna så här för denna låt när jag riktigt lyssnade på texten på riktigt och tänkte bort att den är från filmen Mulan. Det är den perfekta beskrivningen på hur just jag känner.
 
Look at me 
You may think you see 
Who I really am 
But you'll never know me 
Every day 
It's as if I play a part 
Now I see 
If I wear a mask 
I can fool the world 
But I cannot fool my heart 

Who is that girl I see 
Staring straight back at me? 
When will my reflection show 
Who I am inside? 

I am now 
In a world where I 
Have to hide my heart 
And what I believe in 
But somehow 
I will show the world 
What's inside my heart 
And be loved for who I am 

Who is that girl I see 
Staring straight back at me? 
Why is my reflection 
Someone I don't know? 
Must I pretend that I'm 
Someone else for all time? 
When will my reflection show 
Who I am inside? 

There's a heart that must be 
Free to fly 
That burns with a need to know 
The reason why 

Why must we all conceal 
What we think, how we feel? 
Must there be a secret me 
I'm forced to hide? 
I won't pretend that I'm 
Someone else for all time 
When will my reflection show 
Who I am inside? 
When will my reflection show 
Who I am inside?

Respektlöst

Jag börjar bli trött på människor som säger till mig ''du ser ut som en tjej'', ''du har inget manligt könsorgan, så då är du inte en kille utan en tjej!'', ''sluta leka kille och väx upp istället, fan vad pinsamt'' och mycket mer respektlösa grejer. Inte många som har respekt nu för tiden. Folk kläcker ur sig hur mycket sårande saker som helst och speciellt på internet eftersom dom kan vara anonyma där. Det är bara fegt enligt mig. Vissa kan till och med säga ''om du nu är kille, bevisa det genom att visa ditt könsorgan via kameran. Dock tror jag inte du är en kille!''. Bara för att jag inte har ett manligt könsorgan betyder det inte att jag är mindre man för det! Könsorganet har inte samma betydelse längre. Man kan vara en man fast man har ett kvinnligt könsorgan och man kan vara en kvinna fast man har ett manligt könsorgan. 
 
Ibland kan jag också få höra ''är det där du på bilden? du ser ju faktiskt ut som en kille på denna.'' eller ''man kan aboslut tro att du är en kille''. Det är väl klart, jag ÄR ju en kille? Självklart ser jag ut som en kille om jag är en.. Ävenom vissa inte menar det på ett elakt sätt så tar jag det lite illa upp när någon säger sånt till mig. Det känns till och med ibland som man måste bevisa så mycket för människor att man är en kille. Det ska jag inte behöva göra, är jag en kille och säger det till någon så ska den personen acceptera det och inte påstå något annat. 

Bröst

Bröst är det bästa som finns, men det kan också vara det värsta som finns. 
För mig är det det bästa som finns när dom sitter på andra, men inte mina egna. Jag försöker dölja dom så gott det går med min dåliga och slitna sport-bh och kan ju säga att det går inge vidare bra. En av dom saker jag önskar mig allra mest i världen just nu är en operation för att få ta bort dom, men eftersom det inte går att få göra över en natt så skulle jag vilja ha en chestbinder. En chestbinder är en sak som kan se ut som ett linne, en sport-bh m.m och man använder en sån till att binda brösten. Det hjälper en att se ''platt'' ut. Tyvärr kostar dom otroligt mycket och jag har inte råd med en, så jag får stå ut med min slitna sport-bh och gå runt i stora och pösiga tröjor för att försöka dölja mina bröst så bra som möjligt.
 
När jag badade utomhus nu i somras så badade jag topless. Det kändes bekvämast så och inte bada i en stor tröja som suger åt sig mot kroppen eller en bikini.. Dock var det många som viskade runt omkring mig och barn som pekade och skrattade. Jag märkte inte dom sakerna, men mina kompisar jag var med gjorde. Dom kunde ge en sur min mot människorna som viskade eller sa till barnen som pekade och sa till varandra ''den där tjejen har ingen bikini på sig''. 
 
Jag skäms mycket över mina bröst och jag hoppas någon gång i framtiden att jag ska få råd till en chestbinder så jag känner mig mer självsäker och vågar gå runt bland människor utan att behöva skämmas. Sedan i framtiden hoppas jag på att få ta bort dom för gott och kunna gå utan tröja bland folk utan att det ska vara något märkvärdigt i det eller att människor ska hålla på viska om mig och peka mot mig bakom min rygg när jag är och badar.