Flicka blir pojke

Fredag den 17 Mars 1995 föddes en liten flicka kl 07:43. Hennes pappa sa att hon såg ut som en groda när hon kom ut för hon hade benen och armarna spretande som en. Den lilla flickan var frisk och dom nyblivna föräldrarna var lyckliga över att dom äntligen var en familj.
 
När flickan blev lite äldre så var hon som vilket småbarn som helst. Hon lekte med sina vänner, hon älskade djur och att leka med både dockor och bilar. Flickan bar väldigt mycket av sina äldre kusiners gamla pojkkläder som hon trivdes bra i, men hon använde också sina tjejiga kläder eftersom flickor ska ha kläder som är gjorda för flickor. Hon trivdes aldrig i rosa som var en ''tjejfärg'' utan älskade färgen blå.
 
När flickan började komma in i puberteten kändes allting fel. Hon fick helt plötsligt större bröst, kvinnligare kropp och dessutom mens. Hon skämdes så mycket över att fått mens att hon försökte dölja det för sina föräldrar genom att gömma dom använda trosorna längst ner i tvättkorgen. Det tog kanske några månader-ett halvt år innan föräldrarna listade ut hur det låg till och satte sig ner för att förklara för henne, men flickan tyckte det fortfarande var pinsamt och konstigt att få mens.
 
I tonåren märkte flickan att hon inte riktigt var som alla andra flickor i hennes ålder, hon var inte så feminin av sig, gillade egentligen inte dom där ''tjejiga'' sakerna som flickor gör, dock vågade hon inte gå mot strömmen. Hon försökte vara så feminin som hon kunde så hon skulle passa in bland alla andra flickor. Det är nu i tonåren som hon också började bli otroligt deprimerad (hon hade även varit det i dom yngre åren också). Hon kände att hon inte passade in, att det var något fel på henne. Tillslut blev flickan självmordsbenägen och funderade många gånger på att ta sitt liv och hur det skulle vara att bara somna in. Hon kände många gånger att hon önskat att hon föds till något annat än en flicka eller inte föds alls. 
 
Måndag den 16 Januari 2012 dog flickans mamma och hon gick in i en ännu större deprission och utvecklade självskadebeteende. Allt blev för mycket, alla tankar om att det var något fel på henne och hennes kropp samt att hennes bästa vän i hela världen lämnat henne tog mycket på flickan. Det kunde kännas som att flickan var helt ensam i hela världen, att det inte fanns någon som förstod henne eller skulle förstå henne. Hon vågade inte heller berätta för någon om hennes tankar som hon hade om att hon önska att hon föds som någon annan eller att det var något fel med hennes kropp. Hon var rädd att om hon avslöjade alla dom ''konstiga'' tankarna så skulle både vänner och familj lämna henne och aldrig vilja se henne mer, hon kunde inte riskera det.
 
Måndag den 30 Januari 2013 - Dagen före nyår. Flickan har gått i många år och funderat vad som är fel på henne, varför hon inte är som alla andra flickor i hennes ålder. Hon och hennes kompis var hemma i flickans lägenhet och flickan sa till sin kompis att hon skulle klippa och raka av hennes långa, svarta hår. Hennes kompis frågade om hon var säker på det och det är hon. Efter den dagen började flickan bära mer manliga kläder och hon tänkte ''jag är nog lesbisk, en tomboy. Det är nog därför jag inte varit som alla andra''.
 
Flickan hade då och då funderat under sitt liv om hon kanske egentligen skulle blivit en pojke och inte en flicka. ''Nej, så kan det inte vara. Är man en flicka så är man, inget man kan göra åt''. Men hon kände alltid att hon önskade att hon föds som en pojke istället.
 
Någon månad efter det kom flickan på att det är nog inte att hon är lesbisk och en tomboy, utan att hon faktiskt är transsexuell. Hon är en kille fångad i en tjejs kropp och det är därför allt känts så fel. Det är därför mens, tjejkläder, bröst och allt känts fel. Flickan bestämde sig för att ringa till vuxenpsykiatrin för att få en remiss till utredning för könskorrigering i Uppsala. Hon berättade för sin kompis vad hon gjort och hennes kompis sa ''Så du har äntligen bestämt dig? Fan vad coolt, du kommer få skägg och basröst!''.
 
Flickan går och pratar på vuxenpsykiatrin om detta i många månader och det känns som ingen riktigt tar henne på fullt allvar och att hon måste övertyga människor att det faktiskt är sant, att hon faktiskt känner så här.
 
Efter 6-7 månaders väntan får hon äntligen bekräftat att läkaren kommer skriva den där remissen hon längtat efter så väldigt länge. Nu känner hon att hon är ett steg närmare till den kroppen som hon alltid velat ha.
 
Denna flickan heter nu Theodore och inte Madelene. Hon är nu en han och är nu 19 år och längtar tills han får börja på utredningen och tillslut få börja på manliga hormoner och operara bort brösten. Få spegla sitt inre med det yttre, känna att han trivs med sin kropp och att det är rätt. Han mår inte lika dåligt längre och tack och lov så är självskadebeteendet borta. 
 
Denna pojken är jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: